Från datasjö till federerad infrastruktur – fyra modeller för en uppkopplad värld

Datasjön – när data behöver samlas
Under många år har en central utmaning varit att göra data tillgängliga för analys, beslutsstöd och AI. Datasjön löser detta genom att information från många system samlas i en gemensam miljö. Styrkan är möjligheten att bearbeta stora datamängder och hitta samband. Begränsningen är att datasjön huvudsakligen hanterar data – den gör inte automatiskt de bakomliggande systemens funktioner tillgängliga.

Ontologin – när systemen behöver förstå varandra
Nästa problem är semantiskt. Två system kan utbyta data utan att mena exakt samma sak. Ontologier och knowledge graphs skapar gemensamma begrepp, relationer och sammanhang och kan därmed ge en virtuell representation av verkligheten. Det är särskilt värdefullt när information från många verksamheter ska kombineras. Men att förstå vad en dörr, patient eller medicinteknisk produkt är innebär inte automatiskt att infrastrukturen kan agera på den.

Data Space – när data behöver delas utan att centraliseras
EU:s utveckling av Data Spaces adresserar ytterligare en fråga: Hur självständiga organisationer kan dela data utan att lämna ifrån sig kontrollen. Data kan ligga kvar hos respektive aktör och göras tillgängliga genom gemensamma regler för identitet, tillit, behörighet och användning. Det skapar förutsättningar för federerad datadelning över organisationsgränser.

Funktionsfederation – när systemen också behöver agera
Inom exempelvis processindustri och kraftsystem har behovet gått längre. Självständiga system behöver inte bara dela information utan också kunna använda varandras funktioner. Genom gemensamma gränssnitt kan en ny nod anslutas till infrastrukturen i stället för att specialintegreras med varje annan nod. Data kompletteras därmed med handling: Mäta, styra, öppna, stänga, larma eller aktivera.

Fysisk access – en gemensam funktion utan gemensamt system
I Hospital at Home måste regional sjukvård, kommunal hemsjukvård och andra behöriga vårdteam kunna få fysisk access till patientens bostad, port och medicinskåp – trots att passagesystemen kan ha olika ägare och leverantörer. ABB-modellens princip om funktionsfederation passar väl för detta: Varje accessystem behåller sin egen logik och kontroll, men exponerar funktionen ”ge behörig person tillträde” genom den gemensamma infrastrukturen. Regionen eller kommunen behöver därmed inte integrera sitt system separat med varje låsleverantör. Identitet, uppdrag och behörighet kan i stället avgöra vem som får öppna vad, under vilken tidsperiod och i vilket vårduppdrag, samtidigt som varje fastighets- och låssystem förblir autonomt. Fysisk access blir därmed en delad infrastrukturell förmåga snarare än ett antal bilaterala integrationer.

Inom funktionsfederation har svensk industri redan flera decenniers erfarenhet. Hur denna erfarenhet kan komma övriga sektorer i samhället till nytta är ett betydande fokusområde när det gäller arbetet med en nationell digital infrastruktur.